Annons:
Etikettartikel-hjärnan
Läst 7042 ggr
Magi-cat
10/28/16, 6:38 PM

Skräck i hjärnan

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Varför njuter många av oss av att bli skrämda? Varför ser vi skräckfilmer och läser bloddrypande deckare?

Hjärnan är ganska bra på att själv framställa sina skräckhistorier. Mardrömmar har vi säkert alla upplevt. De obehagliga drömmarna kan dock, även om de är hemska och vi gärna skulle slippa dem, fylla sin funktion. Forskningen har uppfattningen att vi under drömarbetet bearbetar och lär oss hantera det som är skrämmande under det vakna livet. (1)

Ett annat exempel på hjärnans frispel i skräckkabinettet är Sömnparalys som ibland inträffar i gränslandet mellan sömn och vakenhet när musklerna är paralyserade men det känns som om vi är vakna.

Rädsla och ångest aktiverar uråldriga delar av hjärnan och särskilt Amygdala. Rädsla är naturligt och att reagera på det som skrämmer oss är evolutionärt korrekt. Det har varit avgörande för vår överlevnad att reagera på hot för att därigenom träna oss att undvika faror.
Idag är hoten annorlunda än på våra tidiga förfäders tid, men har vi ändå ett behov att hålla igång rädslan?
Man har inte via vetenskapliga studier kunnat fastslå om negativa känslor som skräck är viktigare än positiva…

För inte så länge sedan var det ett folknöje att titta på avrättningar. Man tog t.o.m. dit barnen för att titta. Det låter helt horribelt och vi tar spontant avstånd från det. (Ändå fortsätter bestialiska avrättningar av djur att vara festligt folknöje i vissa länder som tillåter tjurfäktning, tex.)

Stephen King, skräckens mästare, talar om rädslans "fobiska tryckpunkter". När dessa berörs känns det som om verkligheten vacklar och förlusten av kontroll framkallar rädsla. Fiction måste blandas med realism för att fånga oss i känslan, för att vi ska relatera till det som pågår i storyn. Huvudpersonen kan gärna vara någon sympatisk person man kan identifiera sig med. Hemskheterna blir då desto mer frånstötande. (1)

 Men - skulle det då inte räcka med att titta på Nyheterna på TV för att mer än väl få vårt lystmäte av sorg, död och elände?
 En del lär hävda att skräcken är renande för själen (Hur begriper jag inte, men det låter lite de gamla grekerna eller Freud.) Andra att det ger oss en "ställföreträdande ångest". Påhittade fasor och andras skräck gör det lättare för oss att hantera verklighetens påfrestningar.
Det är också som om skräckhistorien släpper fram det morbida. Ger det en behaglig känsla, som Wasling (1) säger? 

Kanske konkretiserar fiction-skräcken känslan av att vår existens är hotad och vi kan bearbeta den och få distans till den.

Enligt forskning av Andrade/Cohen om dubbla känslor blir människor verkligen rädda när de ser skräckfilm. Rädda på riktigt. Hjärnan ser ingen skillnad. Samtidigt ger det efter en stund en njutning. Det är också den värsta rädslan som ger den största njutningen. Följaktligen är det inte bara lättnaden efteråt man vill åt, (Puh, det är bara på film) utan själva den njutningsfyllda skräcken. (2)

Skräckforskaren, Anna Höglund vid Linnéuniversitetet säger att skräckfilmer avleder vår uppmärksamhet från det vi egentligen är rädda för (3) Så länge vi är medvetna om att vi ser film kan vi befria oss från rädslan. När vi upplever fiction-skräck pumpar adrenalinet som om det vore ett verkligt hot, men när vi inte hotas övergår känslan till eufori.(3)

Frågan om skräck kan vara skadligt för barn har diskuterats fram och tillbaka. Anna Höglund vill inte säga att skräck förstör våra barn, men man måste avgöra från barn till barn om lämpligheten i vad de utsätts för och diskutera frågorna. Barn skräms också av olika saker i olika åldrar. (3) 

Själv tittar eller läser jag inte skräck och jag vet inte om jag blivit så mycket klokare av det ovan sagda om orsakerna till att så många fascineras av skräck och frivilligt dras till rädslan. 👻 Inte heller kan jag se att forskningen kommit fram till något definitivt svar. En del låter lite unket, som rena själen och det där. 
Om skräck ger njutningskänslor låter inte så sympatiskt. Kanske innebär det inte alls att det är så, bara att systemet överväldigas och vänder känslan till något gott utan att för den skull uppleva själva skräcken som god. Eller att känslorna behandlas i samma hjärnområde. (Nånting sånt. Tror jag.)

källor

1. Pontus Wasling: "Titta det spökar", artikel i Modern psykologi; specialnummer om hjärnan, 2015

2. http://www.psykologifabriken.se/skrackfilm-vacker-dubbla-kanslor-skrack-och-njutning/

3. http://www.expressen.se/kvallsposten/darfor-alskar-eller-hatar-du-skrackfilmer/


"Freden måste komma först. Gör den inte det, min vän, kommer inget efter den."
💓 Sajtvärd på Fenomen, Hjärnan, Kulturtant, Oförklarade fenomen

  • Redigerat 11/14/23, 12:30 PM av Magi-cat
Annons:
Magi-cat
11/4/16, 1:55 PM
#1

Nu fick jag vatten på min kvarn igen. 🤓

I tråden om "läsrus" beskriver professor Dunbar att hjärnan använder samma system, samma "fack", för olika saker så att vi kan uppleva ett "ljuvt lidande" av sorglig litteratur. (eller skräck, kan jag tänka mig) Inte för att människan är bestialiskt lagd utan för att samma system används för olika känslor och att endorfinsystemet aktiveras vid både psykologisk och fysisk smärta. 🥵


"Freden måste komma först. Gör den inte det, min vän, kommer inget efter den."
💓 Sajtvärd på Fenomen, Hjärnan, Kulturtant, Oförklarade fenomen

Magi-cat
11/8/16, 8:24 AM
#2

Hittade en artikel från 2013 om Peter Strang, professor i palliativ medicin. Här tas mot slutet upp varför många dras till döden i deckarform.

"– Ja, jag tycker det är fascinerande att läsa om döden i deckarform. Jag tror att i grunden är vi både fasc­inerade av och rädda för döden. I deckaren är döden ofarlig för att den är på avstånd, vi själva är inte inblandade. Men man vill lära sig mer om sin fiende, förstå döden, bemästra den.

– Jag tror det är samma sak för sådana som ägnar sig åt sånt som bungyjump och bergsbestigning. Man kan tänka att har man klarat det här så har man också besegrat döden, tillfälligt i alla fall."

http://www.dn.se/livsstil/narheten-till-doden-gor-att-livet-blir-mer-levande/


"Freden måste komma först. Gör den inte det, min vän, kommer inget efter den."
💓 Sajtvärd på Fenomen, Hjärnan, Kulturtant, Oförklarade fenomen

setfree
2/2/17, 8:57 PM
#3

Jag var i ett land i östeuropa för många år sedan och genom bekanta fick jag följa med en läkare en kort sväng i hans jobb . Jag tycker det är intressant att se hur andra jobbar. Vi kom fram till obduktionssalen och vi gick in. De jobbade vidare som vanligt utan att bry sig om oss.

Jag var inte beredd på den chockupplevelsen. Att konfronteras med döden på det sättet blev för mycket. Jag ångrade mig efteråt. Jag mådde inte bra.

Detta var ju inte fiction utan verklighet, vilket gjorde att jag inte kunde vifta bort det så lätt. Lite intressant att fundera över hur man reagerar i olika situationer.

Magi-cat
5/3/17, 10:00 AM
#4

#3 Fullt förståeligt. De flesta reagerar så första gången de ser en död människa, helt naturligt. Och en obduktionslokal kan för vem som helst verka skrämmande och av-förmänskligande i sin kliniskt avskalade form.
De som jobbar där blir vana och får distans till det.


"Freden måste komma först. Gör den inte det, min vän, kommer inget efter den."
💓 Sajtvärd på Fenomen, Hjärnan, Kulturtant, Oförklarade fenomen

Upp till toppen
Annons: