Övrigt

Hjärnan vid utmattningssyndrom

2015-12-12 11:35 #0 av: Loris M

Jag tror att vi sällan tänker på hur fantastiska våra hjärnor är och hur avancerade funktioner de utför hela tiden, så länge allt fungerar som det ska. Det är kanske först när vi drabbas av olika sjukdomstillstånd som vi blir medvetna om det. Alla som blivit drabbade av utmattningssyndrom vet hur jobbigt det är att helt plötsligt befinna sig i en värld man inte känner igen. Att alla enkla saker som man tidigare gjorde rutinmässigt blir nu till stora projekt, som att köra bil, klä på sig, komma ihåg att äta, läsa och förstå en text, veta vad ens vänner och bekanta heter... att gå ut med sopor och helt plötsligt glömma bort vad man skulle göra. Vad är det för påsar jag håller i? Vad skulle jag göra med dem? Vart ska jag gå? Varför gick jag ut med dessa påsar överhuvudtaget?

Utmattningssyndrom är något som man fortfarande pratar tyst om. Speciellt i arbetsmiljöer med många ambitiösa och högpresterade människor. Det är förknippat med en känsla av skam och otillräcklighet. Misslyckande. I en värld där vi ska vara ambitiösa, uppkopplade, produktiva och tillgängliga dygnet runt för arbetsgivaren. Vara fantastiska föräldrar, vänner och partner där vi ska visa engagemang och intresse på alla områden (helst samtidigt) och kunna visa upp oss själva och vår fantastiska familj inför andra i sociala medier.... så är det inte alls konstigt att utmattningssyndrom har blivit vår tids diagnos. 

Enligt nedanstående källa får personer som drabbats av utmattningssyndrom kognitiva somatiska och psykiska svårigheter. 

"När det gäller kognitiva symtom klagar människor på allvarliga störningar i minnesfunktionen – man har svårt att lägga saker på minnet, man har också svårt att komma åt sina grundkunskaper. Man har allvarliga koncentrationssvårigheter som gör det praktiskt taget omöjligt att läsa en längre artikel, och en bok känns som en totalt omöjlig uppgift att klara av. Det finns påtagliga svårigheter med att kunna dela uppmärksamheten mellan olika saker, personen blir lätt störd. Många upplever en ökad känslighet i olika sinnen, somliga blir känsliga för ljus och ljud eller får perceptionsstörningar med tunnelseende. /.../ Den andra stora symtomgruppen är olika grader av trötthet som inte tycks försvinna med vila. Man kan känna sig totalt utslagen eller bli väldigt trött efter bara några timmars aktivitet. Ofta har man också påtagliga sömnsvårigheter, man kan vakna tidigt och sedan inte kunna somna om eller man har ett omåttligt behov av sömn." Källa

En kvinna som blivit drabbat av utmattningssyndrom beskriver i ett blogginlägg sina tankar om tillståndet och symptom:

"Det är ett väldigt konstigt tillstånd där man gång på gång tvingas acceptera obehagliga insikter om sig själv. Samtidigt så förstår man inte heller alls varför man fungerar så (dåligt) som man gör.

Att acceptera att man blivit utmattad, ”utbränd” eller ”har sprungit in i väggen” är en svår och långsam process. Långsam, eftersom det tar ett bra tag att inse vilka saker som inte läker. Svår, eftersom det gör ont att inse att man har fått ”hjärnskador” som man kommer få leva med under lång tid. Det är svårt att själv förstå att man faktiskt har misskött sin hjärna så till den grad att det uppstått tillstånd som är svåra att förstå. Det hjälper inte ens att inse att man fått god hjälp med misskötseln av den sociala omgivning man lever i, för det är ändå hemskt att acceptera det som hänt.

Att drabbas av utmattningssyndrom/utmattningsdepression är inget man ska skämmas för. Det är inte heller något man ska be om ursäkt för inför andra. Det är en väckarklocka som har ringt för att påminna om att man försummat sig själv och sin kropp. Om man inte lyssnar på väckarklockan utan bara somnar om så kommer man till slut att vakna upp försent."

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2015-12-12 11:56 #1 av: Maria

Intressant.

Efter min hjärnoperation så drabbades jag av "Asteno Emotionellt Syndrom"

http://www.medicallink.se/news/showNews.cfm?newsID=1841

/Maria

 

Anmäl
2015-12-12 12:07 #2 av: Loris M

#1 Det var ganska snarlika symptom som vid utmattningssyndrom. Ljud- och ljus känslighet, problem med minnet, trötthet. 

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2015-12-12 12:14 #3 av: Maria

Javisst. De är väldigt likartat.

/Maria

 

Anmäl
2015-12-12 16:26 #4 av: Annielle

Jo tack, blev allvarligt utmattad för ca 13 år sedan och lever i högsta grad fortfarande med både fysiska som psykiska funktionshinder p.g.a detta. känns verkligen som om jag är skadad för livet och aldrig kommer att återhämta mig skapligt (helt återhämtar sig nog inte många)

Anmäl
2015-12-12 16:37 #5 av: Loris M

#4 Väldigt tråkigt att höra. LedsenJag har också hört att helt återställda blir inte många. Många väntar för länge innan de söker hjälp och konsekvenserna blir bestående skador/svårigheter. Stresstålighet sjunker dramatiskt och ljud- och ljuskänslighet får man lära sig att leva med. 

Har du fått någon hjälp då?

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2015-12-13 00:47 #6 av: [Sabina]

Tack för dina beskrivningar i TS, Loris M.

Jag har drabbats av utmattningsdepression sedan snart fyra år. I början kunde jag inte säga vad jag hette, kunde inte läsa tre meningar i en text utan att villa bort mig eller rabbla upp mitt personnummer.
Jag har alltid varit högpresterande, till slut var det något som omgivningen tog för givet.
Lägg därtill kronisk svår smärta (som stressar hjärnan) och nervskador. Inte konstigt att jag drabbats kanske Skämtar

Numera fungerar jag hyfsat vissa dagar men jag är väldigt glömsk och virrig. Har fortfarande svårigheter med text och slutledningsförmåga.

Min erfarenhet är, att fastän man säger att man har utmattningsdepression, så tas man inte riktigt på allvar av omgivningen. Jag hat t.o.m känt att det finns personer som utnyttjat mitt dåliga minne. tråkigt men sant...

Skönt dock att detta uppmärksammas av dig. Glad

Anmäl
2015-12-13 08:41 #7 av: Maria

#6 Har du gjort någon minnesutredning? Jag har gjort det och det var väldigt skönt att få bekräftat vad jag hela tiden känt själv.

/Maria

 

Anmäl
2015-12-13 11:56 #8 av: [Sabina]

#6 Någon minnesutredning har jag aldrig gjort. 
Tack för tipset (jag ska genast gå och skriva upp det). Jag ska ta upp det med min läkare nästa gång jag träffar honom. 
Jag kan tänka mig att det kan vara väldigt skönt att få det bekräftat hur det är ställt med ens minnesfunktioner.

Anmäl
2015-12-13 13:42 #9 av: Loris M

#6 Tack Sabina! Blomma

Ja, jag tycker att det är viktigt att det uppmärksammas, eftersom som du skriver, många inte tar det på allvar. Och andra menar att det är samma som depression (vilket det inte är) och bara man får tabletter utskrivna och vilar upp sig så är det löst. Men riktigt så är det inte. Tråkigt att höra att även du hade så svåra symptom. Ledsen

Några av de mest obehagliga saker som jag upplevt är kort minne. Så fort någon berättade något dröjde det bara ett par sekunder och så glömde jag bort vad personen sa. Ibland kunde jag styra mig blind på små kort ord och inte kunna uppfatta vad det var för ord eller vad det betydde. Jag kunde gå in på toaletten och när jag väl stod där visste jag inte vad jag skulle göra. När jag skulle ut så var jag alltid tvungen att ställa mig framför spegeln för att försäkra mig om att jag var påklädd. Det var inget jag kunde uppfatta omedelbart utan var tvungen att stå långa stunder och betrakta hela min figur och fundera över om det är något som fattas, om jag måste man ha byxor eller inte o.s.v. 

#7 Maria,

Vad går det ut på? Vad är det bra för?

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2015-12-13 14:42 #10 av: Maria

Jag har opererats för en hjärntumör och jag ville veta om mina minnesproblem var "verkliga" eller bara en reaktion på allt som hänt.

Det var bra för mig att få det konstaterat som en hjärnskada för då har det varit lättare att organisera mina dagar.

Jag behöver heller inte hela tiden hoppas på att det ska gå över eller bli bättre utan jag koncentrerar mig på de förmågor jag har.

/Maria

 

Anmäl
2015-12-21 14:21 #12 av: nypisnina

Jag gick in i väggen 2012 och är inte mig själv efter det. Tror inte att jag kommer att vara det igen.
Det svåraste för mig var att acceptera att jag som kunde hålla koll på över 30 bollar samtidigt gick till att bara kunna göra en sak åt gången, samtidigt som jag fick göra allt steg för steg och tänka på vad jag skulle göra för att klara av det. Som en evig mindfulness, vek jag av i tankarna så fick jag börja om med min uppgift.
Det var en sån förlust för mig. Gå från det högpresterandet till ingenting kändes det som.
Jag har försökt vända på det genom att tänka att jag är bättre nu, trevligare, lyssnar på min kropp, vilar när jag behöver det och orkar med att träffa folk utanför jobbet. Har ett socialt liv och allt jag gör mäts inte längre i prestationer.
Nu kan jag jobba igen men min koll är inte samma som den var förr och jag är inte stresstålig för fem öre. Jag blir snabbt trött, får lätt ångest och panikångest om jag pressar mig minsta lilla när jag är för trött.
Jag är ljudkänslig, minsta lilla ljud när jag ska koncentrera mig så tappar jag det, innan jag blev utbränd så delade jag rum med två andra, vi alla tre kunde prata i telefon samtidigt, jag jobbade aktivt samtidigt och en fjärde och tom femte person kunde komma in på rummet och ställa frågor som jag lätt kunde svara på. Ett evigt stim. Nu finns inte det alls, jag sitter ensam nu och kommer någon in på mitt kontor så släpper jag det jag håller på med och sen har jag svårt att få upp tråden igen.
Jag glömmer väldigt mycket, tider och datum tex, sånt hade jag aldrig problem med förr.
Som tur var gick det inte så långt att jag tappade mina vardagsrutiner,  förutom att jag var väldigt glömsk och inte ville göra något, jag visste vad jag skulle göra men hade ingen ork och inget tålamod. Jag glömde ofta om jag hade varit iväg eller inte, tex, hade jag varit i stallet så mindes jag inte det på eftermiddagen, kom inte ihåg om det var just den dagen eller om det var morgonen före jag var där.
Jag tränade hela tiden, under hela tiden, promenader, tränade löpning, jag tror det hjälpte mig väldigt mycket. Jag sov som en stock. Så jag hade ändå tur eller vad man ska säga. Att kroppen la av så pass fort som den gjorde så jag inte fortsatte.
De två sista dagarna innan sjukskrivningen så hade jag minnesluckor, det var helt svart. Jag vet att jag var på jobbet genom att kolla på mejl och så, men jag mindes inte något av det.

Förstår på er andra i tråden att er smäll in i väggen var mycket kraftigare än min. Hoppas att ni blir mer och mer er själva igen.

Anmäl
2015-12-22 16:02 #13 av: Kyllan56

Som jag känner igen mig i era berättelser!

Jag blev utbränd 2001, men fortsatte arbeta i nästan ett och ett halvt år till på deltid. När jag till slut gick vilse i mycket välkända miljöer och bl.a inte hittade hem från affären jag handlat i, i flera år blev jag livrädd! Jag kunde dock inte fatta det avgörande beslutet att bli helt sjukskriven, det bad jag min chef att göra.


Bara ett år senare fick min mamma Alzheimerdiagnos  och jag flyttade hem för att ta hand om henne. Det gjorde inte saken bättre.

Mitt i detta elände genom gick jag en demensutredning, där de sa att de inte kunde utesluta en vaskulär demens! Jag blev livrädd.

En kväll när en f.d arbetskarat och jag skulle gå på bio, kom en läkare som vi arbetat tätt ihop med i många år. Jag frågade kompisen vad heter han nu igen. Hon svarade hans namn och jag kände inte igen det. Det skrämde skiten ur mig.

Idag är jag nästan helt återställd.  Jag är fullständigt normal, så länge jag inte är stressad. För vid stress far jag iväg! 

”När Hjärtat och Sinnet är i balans… Då är allt möjligt”

Anmäl
2015-12-23 07:41 #14 av: Niklas

#13: Vad gjorde du för att få tillbaka dina förmågor?

Vänliga hälsningar, Niklas
» Besök Apple Watch iFokus.

Anmäl
2015-12-23 07:45 #15 av: Magi-cat

#13 Vad skönt att det är ett passerat kapitel nu, Kyllan, det måste varit hemskt! Kan du kontrollera stressnivån nu innan den gått för långt?
Jag undrar också som #14. 

Och har det gått över det där med att det blir blankt i hjärnan vid ett namn t.ex.?

Hjärta"Imagination will often carry us to worlds that never were. But without it we go nowhere."Carl Sagan

Anmäl
2015-12-23 09:26 #16 av: Kyllan56

# 15. Jag fick mätt min kortisolutsöndring över dygnet och hade en patologisk kurva. Ett år och ett halvt år senare var den normal!

# 14 o 15

Nu kommer det bli tråkigt, men jag ändrade min kost till lågkolhydratkost och började ta kosttillskott. Nu hör till saken att jag också  hade en diagnostiserad ADHD  och haft perioder av depression i hela mitt liv. Dessutom hade jag IBS, som det finne en komorbiditet med ADHD.

Jag dammsög nätet på allt om jag kunde hitta om ADHD och utbrändhet. Jag lärde mig snabbt att när man har ADHD är det bara en tidsfråga innan man bränner ut sig.  

Idag, när man mer och mer börjar förstå tarmens påverkan med hjärnan har jag förmodligen gjort helt rätt utan att riktigt ha förstått det. Lågkolhydratkost är glutenfri och långsamt läkte min tarm och jag blev av med diarrén jag lidit av hela mitt vuxna liv. 

När man ä stressad går man om kring med ständigt högt blodsocker, vilket jag är övertygad om skadar även hjärnan på sikt. De flesta hjärnceller kan ta upp ketonkroppar och sedan skapar kroppen den glukos man behöver. Jag la till bl.a 2 g Omega 3, Magnesium och Zink, som det är stor åtgång på vid stress. 

Det tog ett halvår då hjärnan klarnade mer och mer. Tidigare när jag släktforskade på nätet kunde jag inte komma ihåg vad jag läst på en sida tills jag skulle skriva in det på en annan. Det kunde ta en trettio gånger innan jag fick det rätt. Tio månader efter jag börjat min koständring, så gick jag en kostrådgivarekurs. För första gången i mitt liv kunde jag sitta och studera en hel dag och hade absolut inga problem att klara kursen

Dessutom hade flera stressfaktorer försvunnit och de jag hade kvar gjorde jag av med. Jag valde rätt mycket ensamhet under ett år och bara vad med mig själv. Gjorde mindfulnessövningar ibland. Men framförallt valde jag bort människor som inte var bra för mig. Att min mamma dog bidrog också med en hel del stressavlastning. Att ta hand om ett stort radhus full med grejer, efter en mamma som var en samlare var stressigt. Efter det flyttade jag, vilket blev startskottet för min process!

Under den perioden gjorde jag av med all sömnmedicin och medicin jag fått för min depression. 

Idag är det 4 år sedan jag haft en depressionsperiod, min tarm fungerar perfekt, mina ADHD-symtom är borta och jag har aldrig mått bättre.

Jag vet inte om det är till så mycket hjälp, men det är så jag gått till väga.

Men jag slår ett slag för tarmen, som ett exempel 90-95% av all serotonin bildas, är jätteviktigt! Om man ständigt befinner sig i stress och i det sympatiska nervsystemet så fungerar inte kroppen. Det gäller att göra aktiviteter, som Yoga, mindfulness o.s.v. så att kroppen kommer in i det parasympatiska nervsystemet där vila och lugn och ro råder. Då mår tarmen bra och hjärnan!

Så paradoxalt nog har min ADHD, hjälpt mig att bli av med symtomen på den. 

”När Hjärtat och Sinnet är i balans… Då är allt möjligt”

Anmäl
2015-12-23 09:41 #17 av: Niklas

#16: Tack för svaret! Jag känner igen mycket av det du skriver. Hur mycket zink och magnesium tar du? Kan man mäta blodsocker själv?

Vänliga hälsningar, Niklas
» Besök Apple Watch iFokus.

Anmäl
2015-12-23 10:01 #18 av: Kyllan56

#17 Tack själv!

Jag tar 30mg Zink på kvällen och 1250 mg Magnesiumcitrat en timme innan jag lägger mig. Det är viktigt att det magnesium du tar är biotillgängligt, annars tar inte kroppen upp det, vilket magnesiumcitrat är! Men om du ska ta det så börja försiktigt och trappa upp det, eftersom Magnesium kan sätta igång tarmen.

På morgonen tar jag D3, K2 och Omega 3. De dagar jag äter vildfångad lax, tar jag bara 1 g Omega 3, vilket blir de flesta dagar. Om du inte redan tar D3, så skulle jag rekommendera det.  

Lycka till!

”När Hjärtat och Sinnet är i balans… Då är allt möjligt”

Anmäl
2015-12-23 10:06 #19 av: Kyllan56

#17 glömde svara på Blodsockret. 

Visst kan du ta det själv om du har en blodsockermätare. Apoteken har det nog eller köp en på nätet. Jag fick ta HBA1c som var förhöjt. Det mäter ditt blodsocker över tid, så du kan be och få det taget på din vårdcentral. 

”När Hjärtat och Sinnet är i balans… Då är allt möjligt”

Anmäl
2015-12-23 10:28 #20 av: Magi-cat

#17 Blodsockermätare kan man få "gratis" på nätet men de nödvändiga tillbehören kostar.

Hjärta"Imagination will often carry us to worlds that never were. But without it we go nowhere."Carl Sagan

Anmäl
2015-12-23 10:42 #21 av: Magi-cat

#16, #18 Tack för att du berättade, Kyllan! Bra med tips eftersom så många är i ungefär samma situation!

Hjärta"Imagination will often carry us to worlds that never were. But without it we go nowhere."Carl Sagan

Anmäl
2015-12-23 10:42 #22 av: Kyllan56

# 14 o 15!

Glömde berätta att jag under ett och ett halvt år åt Adrecomp, binjureextrakt, för mina utmattade binjurars skull.

”När Hjärtat och Sinnet är i balans… Då är allt möjligt”

Anmäl
2015-12-23 13:31 #23 av: Niklas

Tack igen för alla svar!

Vänliga hälsningar, Niklas
» Besök Apple Watch iFokus.

Anmäl
2015-12-23 13:33 #24 av: Kyllan56

GladTack!

Min förhoppning är att det kan så ett frö och hjälpa andra med samma problematik!

”När Hjärtat och Sinnet är i balans… Då är allt möjligt”

Anmäl
2015-12-23 13:40 #25 av: Niklas

#24: Ett frö var just vad det sådde. Det känns som om en stor del av hjärnan är borta. Det vore skönt att få tillbaks den.

Vänliga hälsningar, Niklas
» Besök Apple Watch iFokus.

Anmäl
2015-12-23 13:49 #26 av: Magi-cat

Tack till Loris M som startade tråden och alla som bidragit! Ett viktigt ämne!

Från #0 "Att drabbas av utmattningssyndrom/utmattningsdepression är inget man ska skämmas för. Det är inte heller något man ska be om ursäkt för inför andra. Det är en väckarklocka som har ringt för att påminna om att man försummat sig själv och sin kropp. Om man inte lyssnar på väckarklockan utan bara somnar om så kommer man till slut att vakna upp försent.""

Det har aldrig fallit mig in att det vore ett tillkortakommande, något att skämmas för. Men det kanske känns så för den drabbade.
Jag har haft arbetskamrater som drabbats och personer som fått arbetspröva och försökt komma tillbaka och sett vilken tid det tar och vilka påfrestningar det är.
Ändå är det förstås svårt att helt sätta sig in i för en utomstående. Man kanske skyggar lite?

Kram till er alla! Hjärta

Hjärta"Imagination will often carry us to worlds that never were. But without it we go nowhere."Carl Sagan

Anmäl
2015-12-23 13:50 #27 av: Kyllan56

#25 Det är en hemsk upplevelse och ibland är det svårt att tro att det finns en väg ur det. Men det FINNS det! 

Kunskap är makt så googla och försök att inte ha förutfattad mening utan prova dig fram. Det finns forskning och det finns historier människor berättar, hur de blivit hjälpta. 

Glöm inte fett bara för det behöver kroppens fettrikaste kroppsdel, hjärnan.

En sak till som visar på hur allt hänger ihop är att jag alltid varit lätt dyslektisk, vilket inte sällan människor med ADHD är. På svenska har jag arbetat bort det, eftersom jag alltid läst enormt mycket. Jag har haft oerhörda problem med engelsk stavning. Min förmåga att stava på engelska är bättre än någonsin, även om den inte är perfekt. 

”När Hjärtat och Sinnet är i balans… Då är allt möjligt”

Anmäl
2015-12-23 17:44 #28 av: Loris M

#26

Det har aldrig fallit mig in att det vore ett tillkortakommande, något att skämmas för. Men det kanske känns så för den drabbade.

Väldigt många av de som drabbas av utmattningssyndrom är högpresterade, vana att hålla flera bollar i luften, drivande, engagerade, arbetsamma... att gå från det till att helt plötsligt knappt kunna läsa en text eller veta hur man kör en bil, är en väldigt stor omställning. För mig tog det nästan ett halvt år innan jag accepterade att jag inte mådde bra. Jag totalvägrade sjukskriva mig. Ändå förstod jag att allting inte stod rätt till. Jag kommer ihåg att jag kunde stå i personalrummet och plötsligt inse att jag befann mig som i en bubbla där jag såg människor runt omkring mig men utan att uppfatta vad de gjorde eller sa. Någon kunde stå rakt framför mig och jag såg att hen öppnade munnen och oftast kunde jag även höra att personen pratade. Jag förstod att det var ord och antog att de betydde något. Efter en stund kunde jag även uppfatta att det var riktat mot mig. Att personen pratade med mig. Men jag förstod inte ett enda ord. Det var som att höra ett helt främmande språk. 

När jag till slut uppfattade personens frågande blick och inte förstod heller när personen upprepat samma sak en gång till eller två gånger, kunde jag inte annat än skämmas. Jag kände mig totalt misslyckad och korkad. Jag tror att många bär på en känsla av skam och misslyckande. Att man misslyckas att leva upp till den bilden av sig själv som man skapat. Att inte vara en "supermänniska"  helt plötsligt. Det var jobbigt. När min chef sa till mig efter att jag blivit sjuk: "De behöver inte vara på topp hela tiden. Även om du försöker göra ditt sämsta så kommer det ändå att vara tillräckligt bra.", insåg jag hur hårt jag pressat mig. 

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2015-12-23 17:49 #29 av: Magi-cat

#28 Åh....Det måste vara fruktansvärt. Och skrämmande.

Hjärta

Hjärta"Imagination will often carry us to worlds that never were. But without it we go nowhere."Carl Sagan

Anmäl
2015-12-23 18:04 #30 av: Kyllan56

#28 Det låter som du drabbats hårt och haft det helt förfärligt! 

Jag förstår precis din känsla av skam. Dels är det som du säger att det är så långt ifrån hur man är i normala fall. Sedan kunde jag se i andras ögon när jag berättade att jag var utbränd, att de tänkte jaja... lite utbränd. Ibland följdes det av ja, jag glömmer också. Men det gick inte att jämföra den glömskan med en handikappande glömska där orden inte kommer. Där man upplever att någon dragit ner ett skynke för minnesbanken.

Att ha fler än en tid att passa i veckan gjorde mig fruktansvärt stressad och det kunde ta flera timmar att klara en så enkel sak som att duscha.

Precis som Magi-cat säger så är din tråd mycket viktig och kan hjälpa andra att förstå hur det kan vara och även kanske lyssna på varningstecken och göra något åt sin situation.

”När Hjärtat och Sinnet är i balans… Då är allt möjligt”

Anmäl
2015-12-23 18:04 #31 av: Loris M

Kyllan56,

Det är väldigt roligt att läsa om dina framsteg och speciellt det du skriver om ADHD och dyslexi. Idag förlitar vi oss så blint på experter. Men jag kan tycka att det kan vara värt att vara kritisk och ifrågasätta. Jag har alltid varit helt frisk innan det här och jag blev så otroligt förvånad att jag redan vid första besöket fick utskrivet flera mediciner. De tog bara vanliga prover, EKG, blodprov, kollade blodtryck, blodsocker... alla prover såg jättebra ut och de hade bara min berättelse att gå efter. Jag ville inte ha tabletter och fick till slut (och efter mycket tjat och vägran) kurs i mindfulness som en del av min rehabilitering. Jag köpte magnesium och tog det innan läggdags (hade svårt att somna) och nu knappt ett år senare är jag nästan helt återställd. 

Jag har blivit duktigare på att lyssna på kroppen när den signalerar att det är dags att ta paus. Jag tar små andningspauser, mediterar eller bara sitter och promenerar samtidigt som jag har medveten närvaro här och nu. Ljudkänslighet och den sänkta stresståligheten blir jag nog tvungen att lära mig att leva med. Det är enligt läkaren något som sällan går att återställa helt. Men det kan jag leva med. 

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2015-12-23 18:13 #32 av: Kyllan56

Tack Loris M!

Lika roligt att höra att det gått så bra för dig!

Jag önskar att jag varit lika klok och kritisk till mediciner, som du. Det blev ett uppvaknande som heter duga när jag fick riktigt hemska biverkningar av alla de mediciner jag åt. Man får inte förglömma att läkemedelsförgiftning är den tredje största anledningen till död, efter hjärt o kärlsjukdomar och cancer.

Sent ska den saktfärdiga vakna och jag vaknade verkligen med skrik.

Precis som du säger får man leva med vissa konsekvenser och det kan man leva med. Men jag kan glädja dig med att ljudkänsligheten hos mig gått över. Jag har varit ljudkänslig hela mitt liv och när jag blev utbränd var det fruktansvärt. Alla ljud förstärktes och jag blev superstressad av dem.

”När Hjärtat och Sinnet är i balans… Då är allt möjligt”

Anmäl
2015-12-23 18:13 #33 av: Loris M

#30 

Vi skrev samtidigt så jag såg inte ditt inlägg. Glad

Ja, jag drabbades hårt, men det just för att jag väntade så länge med att söka hjälp men också innan jag förstod att var det här var för något. Men som du skriver kanske kan denna tråd hjälpa andra som känner igen sig i alla symptom som vi alla i tråden skriver om och förhoppningsvis söker hjälp innan det går för långt. Ju längre man väntar, desto svårare drabbas man och då blir det otroligt svårt att hitta tillbaka.

Jag upplevde också ibland en viss nonchalans från omgivningen, samma som du beskriver, jag glömmer också, jag också stressad, alla är väl stressade och deppiga när det blir för mycket.... Ännu en anledning att skämmas och få skuldkänslor över att inte klara av något som "alla andra klarar". 

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2015-12-23 18:19 #34 av: Kyllan56

#33 Exakt så! Ännu en anledning att skämmas för andra verkar klara stress, men inte jag!

Sedan har utbränd också generaliseras till att gälla allt som har med stress att göra.

Precis som du lyssnade jag inte. Trots att bara jag närmade mig arbetet fick jag världens illamående och yrsel.  

Men idag är jag - hur konstigt det än kan låta - tacksam för min utbrändhet, för den bröt ned mina försvar och idag lever jag ett helt annat liv och gör helt andra prioriteringar. 

”När Hjärtat och Sinnet är i balans… Då är allt möjligt”

Anmäl
2015-12-23 19:58 #35 av: [Sabina]

Loris M Tack för det du skrev i #28. Det kunde lika gärna vara jag som skrev det, då det var precis så för mig också gällande svårigheten att förstå vad som sades osv.

Jag ska hålla mig kort idag då jag fått en backlash av julstressen.
Senast igår var jag inne i stan för att handla de sista av julklapparna (jag har aldrig varit ute så sent ute med de).
Pga stressen visste jag helt plötsligt inte var jag var. Var helt vilsen i inomhuscentrat, hade tappat orientering och uppfattningsförmågan (jag hörde exempelvis inte alla ljud omkring mig utan var fast i en "bubbla".

Jag har insett att jag inte kan stressa längre men ibland trillar man ju dit igen.
Känns som om det kommer ta lång tid att återhämta sig från denna julstressen... 

Anmäl
2015-12-23 22:06 #36 av: Niklas

#18: 1.250 mg magnesiumcitrat låter ganska mycket. Jag läste på en burk där det stod att tre tabletter, vilket de rekommenderade varje dag, innehöll 400 mg. Du tar alltså motsvarande drygt 12 såna varje dag? Blir det inte ganska dyrt? Vilket märke köper du?

Vänliga hälsningar, Niklas
» Besök Apple Watch iFokus.

Anmäl
2015-12-23 22:31 #37 av: Kyllan56

Jo jag tar en högre dos men jag mår bättre på den. RDI är oftast lågt räknat.

Jag köper här,

http://www.halsokosthuset.se/sv/home/179-magnesium-100g-i-citratform.html

”När Hjärtat och Sinnet är i balans… Då är allt möjligt”

Anmäl
2015-12-24 10:46 #38 av: Loris M

#32 Tack själv Kyllan56! Blomma

Men jag kan glädja dig med att ljudkänsligheten hos mig gått över. Jag har varit ljudkänslig hela mitt liv och när jag blev utbränd var det fruktansvärt. Alla ljud förstärktes och jag blev superstressad av dem.

Det låter hoppfullt! Just nu är jag väldigt känslig för ljud. Nyss åkte en lastbil förbi och fast jag är inomhus med stängda dörrar och fönster upplevde jag ljudet som jätte skarp och genomträngande. Det gjorde nästan ont i öronen. 

#35 Tack Sabina! Blomma

Känner igen det där tyvärr och lider med dig.LedsenMan känner sig som en marsian när man hamnar i den där bubblan. Det som hjälper mig när det gäller stress är att vara vaksam på kroppens signaler speciellt när jag mår bra. Jag trillade dit många gånger och upptäckte att det alltid handlade om bra dagar. Vissa dagar mår jag toppen och känner mig nästan som vanligt. Då har jag en förmåga att tro att jag är som vanlig igen och kan klara av samma saker som innan. Då pressar jag mig igen utan att tänka på det. 

Nu har jag lärt mig att det är just när jag mår toppen som jag ska vara extra rädd om mig, ta pauser och lyssna på kroppen. Inte hjärnan. För mig var det oftast så att jag upplevde att kroppen och hjärnan inte samarbetade. Jag ville så mycket men kroppen hängde inte med. 

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2016-01-08 16:59 #39 av: nypisnina

Håller med er andra att det är ett ämne som behöver tas upp, det är nyttigt.
Jag blir väldigt inspirerad av er att ni har kommit så långt, samtidigt så känns det verkligen som en tröst att man inte är ensam över att man känt skam och allt det där.. Det här är "normalt" för en utbränd person. Skönt! Tack TS! Hjärta

Anmäl
2016-01-08 17:40 #40 av: Loris M

#39 Tack för responsen! Hjärta

Det var ju min tanke med tråden, att andra ska känna igen sig och förstå att de inte är ensamma och att det är inget att skämmas för. Jag kämpar fortfarande med skamkänslor och känslor av misslyckande. Även om jag har kommit en bra bit på vägen och insett att jag inte behöver vara perfekt och på topp hela tiden. Så även för min del har det varit värdefullt att få läsa andras upplevelser. 

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2016-04-13 07:15 #41 av: Magi-cat

Utmattning drabbar starka och omtänksamma:

http://www.newsner.com/2016/03/experten-utmattning-drabbar-de-som-aer-starka-och-omtaenksamma/

Hjärta"Imagination will often carry us to worlds that never were. But without it we go nowhere."Carl Sagan

Anmäl
2016-09-15 13:36 #42 av: Loris M

En mycket läsvärd och träffande blogginlägg om hur utmattningssyndromet påverkar personen i fråga. Skribenten riktar sig till de som är anhöriga:

"10 saker du önskar att andra förstod när du drabbats av utmattningssyndrom!"

http://blogg.topphalsa.se/valbefinnandebloggen/2016/09/13/10-saker-du-onskar-att-andra-forstod-nar-du-drabbats-av-utmattningssyndrom/

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2016-09-15 14:04 #43 av: Niklas

Jag har läst att om man har blivit utbränd en gång är risken 50 procent att råka ut för det igen. Har du råkat ut för det två gånger är risken 80 procent att du blir det en tredje gång.

Vänliga hälsningar, Niklas
» Besök Apple Watch iFokus.

Anmäl
2016-09-15 14:16 #44 av: Loris M

#43 Jag har inte läst om sådana siffror, men det kan mycket väl stämma tyvärr. Stresståligheten sjunker väldigt mycket om man blivit drabbad och enligt de läkare som jag träffat kan den aldrig återgå till hur det var innan diagnosen. Det innebär att det krävs betydligt mindre för att känna av stressen och då är det lätt att trilla dit igen om man inte är uppmärksam på kroppens signaler. 

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2016-09-17 23:39 #45 av: Agafia

#43 stämmer bra , efter fjärde gången på 10 år kom jag inte ut i arbetslivet igen .
Då hade jag kört slut på kroppen också inte bara knoppen 🤕

Anmäl
2016-09-18 08:37 #46 av: Loris M

#45 Så tråkigt att höra. LedsenHar du blivit av med några symptom eller är det mycket som är kvar? Minnet var besvärligast för min del, att inte veta vad jag gör eller vad jag förväntas göra. Att inte kunna förstå enkla texter o.s.v. Men nu är mitt minne nästan helt återställt. 

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2016-09-18 15:35 #47 av: Agafia

#46 . Minnet har jag fortfarande problem med , kan inte vara i röriga miljöer osv.
Nu har jag lärt mig var min gräns är för att fungera någorlunda , har sjukersättning
sedan 2011 .

Anmäl
2016-09-18 17:01 #48 av: Niklas

#46: Hur länge sen var det?

Vänliga hälsningar, Niklas
» Besök Apple Watch iFokus.

Anmäl
2016-09-18 19:15 #49 av: Loris M

#48 Ca 1,5 år sedan. 

Jag började heltidsarbeta igen precis innan sommaren nu, men jag har ett sådant jobb att jag kan jobba en hel del hemifrån, vilket varit min räddning. 

Enligt läkaren har jag återhämtat mig förvånansvärt snabbt med tanke på att jag hade svår utmattning och ganska svåra både fysiska och psykiska symptom. Nu är i princip alla symptom borta förutom ljudkänsligheten och att det fortfarande blir jobbigt vid stora folksamlingar, när det blir för bullrigt. 

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2016-09-19 12:01 #50 av: Niklas

#49: Ja, då låter det verkligen som om du har återhämtat dig fort. Min första vända var tio år sen och det känns fortfarande som om halva hjärnan saknas.

Vänliga hälsningar, Niklas
» Besök Apple Watch iFokus.

Anmäl
2016-09-19 12:32 #51 av: Loris M

#50 Så tråkigt! :( Det verkar tyvärr som att det är det vanliga, att det tar flera år. Ärligt talat så är jag livrädd att hamna där igen. Så fort jag känner av stressen eller att jag är på väg att få gamla symptom (som hjärtklappning, darrningar, svårt att sortera tankar)så försöker jag bromsa och ta det lugnt i någon dag. Utöva yoga och zumba och ta bort allt som är kravfyllt. 

Har du hittat något som du tycker är roligt och som är fysiskt ansträngande, men utan krav på prestation? Jag tror att det är viktigt. Det har det varit för mig. Eftersom jag vägrade medicinering så var jag tvungen att hitta något annat och mitt fall blev det yoga och zumba. Det är sådant som jag kan göra bara för min egen skull och utan att känna att jag behöver göra "rätt" eller imponera på någon. 

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2016-09-19 12:43 #52 av: Niklas

#51: Jag promenerar i rask takt. Det tycker jag om därför att jag kan fundera, lyssna på podcaster eller musik samtidigt. Då får jag många idéer och löser problem. Dessutom tycker jag att jag har fått mycket hjälp av min smartklocka som ser till att jag rör mig, står varje timme och bränner tillräckligt med kalorier varje dag.

Mitt största problem är att jag är arbetsnarkoman och lätt hittar roliga saker att hålla på med. Det är svårt att inte göra sånt jag gillar hela tiden. Jag blir lätt uppslukad av det jag gör. Lösningen har blivit att jag försöker hålla mig till vissa tider då jag får göra jobbliknande saker. Min fru är snäll och kontrollerar ibland att jag inte håller på med "fel" saker. Då skäller hon. :-)

Vänliga hälsningar, Niklas
» Besök Apple Watch iFokus.

Anmäl
2016-09-19 13:09 #53 av: Loris M

#51 "Mitt största problem är att jag är arbetsnarkoman och lätt hittar roliga saker att hålla på med. "

Samma här! :) Det är väl det som är problemet för de flesta av oss som drabbas. Men det kan bli för mycket av det roliga också. Jag älskar verkligen mitt jobb och då är det svårt att göra bara så där lagom. Överarbetar alltid. 

Det är bra att du har en fru som skäller på dig när det behövs. SkrattarJag har en kollega som är duktig på det och påminner mig om att sakta ner när jag uppslukas av något. Det är mycket värt. 

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2016-09-19 13:31 #54 av: Niklas

#53: Så är det nog. :-)

Vänliga hälsningar, Niklas
» Besök Apple Watch iFokus.

Anmäl
2016-10-14 23:32 #55 av: GuUuLd

Mycket intressant läsning.

Drabbades själv av utmattningssyndrom i Juni 2014, då jag bokstavligt talat gick in i väggen (svimmade av och trillade då rakt in i en tegelvägg).

Hade haft det tufft under ett halvårs tid (egentligen i några års tid). Började året med att min pappa fick hjärtinfarkt, några månader senare blev jag uppsagd från mitt jobb och samma dag fick även min pappa sin cancerdiagnos.. Jag kämpade på, på mitt jobb i ytterligare några månader (hade 4mån uppsägningstid) och mådde allt sämre.. Ändå gick man dit och gjorde sitt yttersta för vem vet? De kanske kunde ångra sig..

Sen en morgon när jag vaknade var jag så yr att jag knappt kunde ta mig ur sängen, så jag tog beslutet att inte gå till jobbet. Några timmar senare ville hundarna ut och då kom jag inte längre än utanför dörren innan jag svimmade av rakt in i väggen. Efter det började alla andra problem..

Minnet var extremt dåligt, glömde ofta ge hundstackarna mat på morgonen t.ex. Kunde inte läsa texter, ögonen började ofta flacka efter bara ett par ord och man tappade bort sig totalt.

Prata och skriva var väldigt svårt, man visste precis vad man skulle säga/skriva men mitt i en mening så försvann bara orden. Man visste vad man ville förmedla men just det där ordet som man ville få fram fanns bara inte kvar, man fick försöka komma på en synonym till detta istället för att försöka få det man ville sagt ungefär som man tänkt sig.

Kolla på tvn var också svårt, kolla på ett helt program var omöjligt.. Var det dessutom något som rörde sig lite snabbt så hann inte hjärnan med att registrera allt.

Var sjukskriven i några veckor fram till jag skulle gå på semester, jobbade sedan en månad efter semestern innan min uppsägningstid var över. Tyckte då att det funkade rätt bra och jag hade inga större problem, gick sedan hemma ett år utan några större problem.

Efter ca. 1 år ringde de från min gamla arbetsplats och ville ha tillbaka mig, jag gick tillbaka dit och körde på.. Fick 3mån anställning som kunde bli förlängt, men bara några veckor senare drog mina problem igång igen. Förutom tidigare problem med t.ex. läs och skrivsvårigheter, dåligt minne osv. så kom även panikångesten med allt vad det innebär. 

Men jag kämpade på ändå, när de tre månaderna började närma sig sitt slut så började jag inse att jag nog behövde söka hjälp. Då hade jag även fått stora hudproblem, med exemliknande utslag.

Fick gå till läkare och kuratorer, fick inte förlängt efter de 3 månaderna på jobbet och blev arbetslös igen.

Träffade då på en handläggare på arbetsförmedlingen som själv varit utbränd och kände att nu hade jag tur. Jag skulle långsamt slussas ut i arbetslivet igen, behövde inte heller söka några jobb.

Allt rullade på och jag började bli bättre, hittade en butik att börja arbetsträna i och körde då 10% vilket gick jättebra.

Efter någon månad hade en annan handläggare på arbetsförmedlingen varit inne och ändra arbetssökarkravet på mig och jag var nu tillgänglig helt plötsligt (vilket jag själv inte visste om). Helt plötsligt ringde en arbetsgivare och ville anställa mig på 100%, jag talade om som det var men de ville ha mig ändå (jag blev självklart glad över detta, samtidigt visste jag inte om jag kommer klara det). Jag kunde inte heller tacka nej, det var via arbetsförmedlingen.

Jag har nu varit på det stället i 2v och under dessa veckor så har min sömn strulat enormt. Jag har sovit 1 hel natt på 2v och haft hjärtklappning, känt panikångesten komma krypande och brutit ihop totalt..

Jag har väl egentligen aldrig riktigt återhämtat mig sedan första gången, läkarna vill inte sjukskriva mig då de säger att" det blir inte bättre av att gå hemma".. Jag själv känner att jag klarar inte minsta press utan att några av mina gamla problem jag fick iom utmattningssyndromet dyker upp. Jag fick aldrig någon riktig hjälp av varken läkare eller kuratorer, det enda de hjälpt mig med är att kunna hantera panikångesten lite bättre. Men jag hade nog egentligen behövt mycket mer stöd från sjukvården. Men som sagts tidigare i tråden så känns det inte som om ens dem tar en riktigt på allvar tyvärr.

//GuUuLd,  Admin på: L-mal.se, Redaktör: Örebro akvarieklubb

-IE Photography- 

Instagram: idaephoto

Anmäl
2016-10-15 07:49 #56 av: Magi-cat

#55 Det gör mig ont att höra om oförståelsen du mötts av, hur du motarbetades just när allt gick åt rätt håll och att du plötsligt och utan diskussion med dig ansågs kunna arbeta 100 %!

Utmattningssyndrom är ju ändå så pass känt vid det här laget att man borde veta bättre. I alla fall diskutera med den som vet.

Det är bara att hoppas att erfarenheterna från alla drabbade så småningom slår rot.

Tack för att du berättade!Blomma

Hjärta"Imagination will often carry us to worlds that never were. But without it we go nowhere."Carl Sagan

Anmäl
2016-10-15 11:29 #57 av: Kyllan56

#55 Känner igen mycket av det du skriver. Det gör mig ledsen att höra hur de behandlar dig! Jag känner så med dig. Systemet utnyttjar att människor inte orkar bråka, utan hellre stupar på sin post än att inte göra som man blivit tillsagd.

Att tro att inget blir bättre av sjukskrivning är absurt! De borde vid det här laget känna till hur utbrändhet fungerar. Att man behöver paus från alla intryck och allt som kan stressa en. 

Utbrändhet är ett tillstånd då man förlorar kognitiva bitar, som te.x minnet. du beskriver det precis som jag upplevde det! Det gör att man blir livrädd! Jag trodde att jag höll på att bli dement. Hur ska man kunna arbeta om minnet inte fungerar?

Man får fysiska symtom och sömnen påverkas precis som du beskriver!

Du behöver hjälp! Finns det någon stressmottagning där du bor?

I Stockholm finns denna stressmottagning, du kanske kan ringa dem och be om råd för den del av landet du bor i?

http://www.stressmottagningen.nu/stress-och-stressjukdomar/utmattningssyndrom/

Du kanske också skulle kunna skriva en egenremiss till någon vårdinstans?

När jag arbetade inom psykiatrin kunde man själv skriva en egenremiss för behandling. 

"Vidare krävs heller ingen remiss från en läkare när du söker - i stället använder du något som kallas egenremiss. En del vårdgivare har formulär på sin hemsida."

http://www.gp.se/nyheter/göteborg/så-fixar-du-en-egen-remiss-1.790888

Jag håller tummar och tor för att du ska få hjälp och bli bättre!

”När Hjärtat och Sinnet är i balans… Då är allt möjligt”

Anmäl
2016-10-16 13:37 #58 av: Maleficum

Jag blev utbränd för ett antal år sedan (tror det var typ 2009), hade innan dess egentligen fått flera varningssignaler under flera år som jag ignorerat (är ju lätt att vara efterklok). Hade vid flera tillfällen under alla mina år med universitetsstudier hamnat i perioder då jag var jättetrött och nedstämd och knappt blev färdig med uppgifter (var försenad vid något tillfälle) och klara väl egentligen mig mest tack vare kurskamrater. Men när jag skulle börja min mastersuppsats så gick det inte längre. Minns så tydligt att jag satt i benrummet med de ben jag skulle undersöka (läste till osteolog) och bara kände att jag kommer inte orka komma tillbaka imorgon, det var sista gången jag satte foten i det rummet. Jag kommer inte ens ihåg vad för kontakt jag hade med lärare och sånt under denna period. Någon kontakt måste jag haft för har inte hört från dem trots att jag bara lämnat allt som det stod och aldrig kom tillbaka men har inget minne alls av det.

Tog ett antal veckor innan jag väl kom iväg till vårdcentralen och fick diagnos "utmattningsdepression" och fick antidepressiv medicin och iväg skickning till psykoterapeut. Hade en längre period när jag bara sov kanske 7 timmar varannan natt och kändes som hela huvudet var fyllt av bomull och minnet var helt dött. Det blev då också bestämt att flytta tillbaka till Stockholm (bott i Skåne då några år för studier) och mina föräldrar kom för att hämta upp mina djur (utom fiskar) och ett första lass saker (för att lättare kunna städa och sånt) vilket väl var både tur och inte för djuren var oftast det enda som fick en ur sängen men samtidigt orka jag inte ta hand om dem (och hade då råkat fått en tjuvparning på mina kaniner så hade tre kaninungar som inte var redo att flytta från mamman än).

Ett tag efter flytt börja jag jobba tillfälligt som konstmodell några timmar då och då och det funka rätt okej. Börja känna mig lite bättre så börja en kurs med hundmassage (var fyra tillfällen utspridda, typ 4 dagar per tillfälle och sen övningsmassage på olika hundar där emellan) men sista kursen kände jag att allt krascha igen och hamna åter igen på vårdcentralen och åter igen nya antidepressiva tabletter (hade slutat med de andra något/några år tidigare) och rekommendation att besöka internetpsykiatrin. Fyllde i formulär där och fick dagen efter samtal att de, pga mina svar, ville ses så snart det bara gick och åkte dit dagen efter och fick svara på massor av frågor. Han jag träffa trodde inte deras program skulle funka för mig men trodde jag kan ha bla adhd så fick remiss till psykiatrin för utredning (som dröjde ett år innan min mamma väl lyckats tjata till att få tid). Blev efter utredning diagnostiserad med ADD, Asperger, Social fobi och Recidiverande depression (vilket väl enkelt beskrivet innebär att varje återfall av depression blir djupare och värre och svårare att bli av med).

Nu, typ 3 år efter diagnos, har jag fortfarande inte mycket ork för något och har haft en tur inom AF med arbetsträning men eftersom jag inte lyckades komma upp i rät antal timmar har jag nu blivit "utkörd" från AF för dem inte kan göra något för mig men anses fortfarande för frisk för försäkringskassan (vilket jag just nu haft en del läkarbesök för att få hälsointyg att skicka till dem) och ska, näst nästa vecka, träffa en angående dagligverksamhet för att se om något passar.

Under resan fick jag även byta antidepp medicin till en som efter en tid visa sig göra mig helt kraftlös och alltså inte alls förbättrat situationen utan snarare gjort det värre och för tillfället har läkaren inte haft något annat alternativ att kunna testa. Fick tid till en psykoterapeut igen som inte trodde hon kunde göra något för mig och skulle skicka remiss så jag åter kommer till psyk, men precis som tidigare på "min" vårdcentral verkar den blivit bortglömd för inget har hänt (hände vid andra tillfället att läkaren glömde skicka remiss till psykoterapeuten jag skulle träffa då, känns så betryggande med sån sjukvård :P).

Hemsida
Deviantart, foton, teckningar och målningar

Anmäl
2016-10-16 15:32 #59 av: GuUuLd

#57 Tack så mycket för länkarna, blir att ta tag i det imorgon. Vill inte råka ut för en rejäl krasch igen vilket jag kommer göra om jag inte lyssnar på signalerna jag får nu.

//GuUuLd,  Admin på: L-mal.se, Redaktör: Örebro akvarieklubb

-IE Photography- 

Instagram: idaephoto

Anmäl
2016-10-16 15:36 #60 av: Kyllan56

#59 Tack själv! Håller tummarna att du får rätt hjälp! Berätta gärna hur det går. 

”När Hjärtat och Sinnet är i balans… Då är allt möjligt”

Anmäl
2016-10-17 11:55 #61 av: Niklas

#55: Byt läkare om de inte tror att sjukskrivning hjälper mot utbrändhet. Det är bara dumheter.

Vänliga hälsningar, Niklas
» Besök Apple Watch iFokus.

Anmäl
2016-11-16 13:18 #62 av: nypisnina

#43 Får jag fråga var du har läst om de siffrorna? Jag "lyckades" gå in i väggen i år igen.. Har skrivit om min utbrändhet tidigare i tråden, den var 2012 och nu efter 4 år så rasade allt igen. Det blev mycket värre denna gången med många panikattacker (ibland flera om dagen), värre koncentrationsproblem och ännu sämre minne. Jag har fortfarande efterdyningar, blev sjukskriven i februari i år och till sommaren började jag må bättre, nu på hösten har jag märkt att jag är väldigt nära att falla tillbaka så fort det blir för mycket - även om det är roliga saker som någon skrev tidigare i tråden. Jag hade gärna velat veta mer om det.

Ni som har gått in i väggen fler än en gång, tog det längre tid för er att må bra igen? Jag undrar om jag någonsin kommer att lära mig var gränsen går? Kanske är det så att man inte vill acceptera att man inte klarar stress, eller är det att man är klenare - läs; har närmare till tröskeln än vad man tror? Tyvärr känner jag fortfarande av skammen att jag inte orkar, i synnerhet nu när jag har haft svåra efterdyningar. Även om jag vet vad det beror på så kommer ändå skamkänslorna då och då.

Anmäl
2016-11-16 13:27 #63 av: Maleficum

#62 Jag tycker jag blivit ännu känsligare efter att jag gick in i väggen andra gången. Det var ca 3 år sen nu (eller 4:a?) och har fortfarande jättesvårt att orka med saker och blir väldigt lätt "överbelastad" och behöver lång återhämtningstid när det händer. Undviker att ha "aktiviteter" två dagar i rad för då kraschar jag nästan garanterat och det tar flera dagar att bli någorlunda normal igen.

Jag upplever det som att kroppen helt enkelt sätter tvärstopp direkt numera än att ge varningssignaler som man ju uppenbarligen struntat i tidigare (och därför sen blivit utbränd) så är ofta jag kan göra något och allt känns bra och sen helt plötsligt "smäller det" och det är som att all kraft sugs ur en och det är enbart att testa sig fram för att lära sig vart den gränsen går (tex har jag svårt att göra nån aktivitet mer än tre timmar och då som sagt inte två dagar i rad för då har jag ännu mindre ork för dag två).

Hemsida
Deviantart, foton, teckningar och målningar

Anmäl
2016-11-16 13:40 #64 av: nypisnina

#63 Vad jag känner igen mig. Jag kracshade för ett par veckor sen, orkade inte sitta upp och hjärnan var tom. Jag hade gjort saker 4 dagar på rad och det tog tvärstopp. Nu har jag tagit det lugnt sedan dess, har fått hjälp med det mesta och bokar inte in mig på något. Det var först igår jag började känna mig någorlunda, jag hänger med lite bättre liksom. Men bara det  här är rätt svårt, omgivningen börjar snurra när jag skriver.  
Vad skönt att du har lärt dig var gränsen går. Kanske ska jag sätta regler för mig själv. Idag fixa datorn, imorgon vila. I övermorgon städa, sen vila osv... För uppenbarligen så känner jag efter alldeles för sent. Kanske behöver ha lite regler att förhålla sig efter såhär i början.
Hur lång tid gick det emellan för dina två utbrändheter (eller hur man nu säger?)

Anmäl
2016-11-16 13:40 #65 av: Niklas

#62: Jag minns faktiskt inte var.

Försök inte hitta gränsen. Jag tror att du bör hålla dig långt ifrån den. Sätt upp regler som du vet att du klarar att hålla. Ingen övertid. Bara arbete mellan klockan X och Y. Inga sidouppdrag för bostadsrättsföreningar eller liknande. Ät bra. Motionera varje dag en fast tid. Och så vidare.

Jag blev inte återställd efter första gången när jag råkade ut för det andra gången, men jag blev inte lika mycket sämre andra gången. Förmodligen för att jag kände igen symtomen själv.

Vänliga hälsningar, Niklas
» Besök Apple Watch iFokus.

Anmäl
2016-11-16 13:58 #66 av: nypisnina

#65 Hjälper motionen dig mycket? Jag motionerade mycket innan men nu blir det mestadels promenader och styrketräning. Har ledsjukdom som är i sitt essä nu och knäskador som försvårar vad jag kan göra, ena dagen kan det vara ok att träna och andra dagar är det svårt att promenera.

Ska verkligen tänka på det här med att sätta upp regler, det låter logiskt. Tror att jag hade svarat bra på det för jag gillar att planera. Tack för tipset!

Anmäl
2016-11-16 14:23 #67 av: Niklas

#66: Promenader är motion. Jag promenerar varje dag. Det är svårt att veta hur stor del av förbättringen som beror på motion. Alla saker samverkar för hälsan. Hjärnan fungerar bättre nu än på väldigt länge. Jag tar magnesium också vilket ska kunna hjälpa och jag tror att det har hjälpt mig en hel del.

Vänliga hälsningar, Niklas
» Besök Apple Watch iFokus.

Anmäl
2016-11-16 14:27 #68 av: Kyllan56

Kosten är också viktig! Då brister på mineraler, vitaminer och för mycket socker stressar kroppen enormt mycket.

”När Hjärtat och Sinnet är i balans… Då är allt möjligt”

Anmäl
2016-11-16 14:56 #69 av: Maleficum

#64 Såhär i efterhand vet jag att jag var nära att bli utbränd under i stort sett hela mina universitetsstudier men blev det "ordentligt" när jag försökte skriva min mastersuppsats (var 2009). Sen blev jag aldrig riktigt helt återställd tills jag brände ut mig andra gången (läste till hundmassör vid det tillfället och även om kurserna enbart var 3-4 dagar åt gången med månader emellan så klarade jag inte av så intensiva dagar så tätt inpå varandra).

Hemsida
Deviantart, foton, teckningar och målningar

Anmäl
2017-01-04 11:21 #70 av: Loris M

50 saker man INTE ska säga till någon som drabbats av utmattningssyndrom (video ca 5 minuter):

http://metromode.se/halsa/2016/04/05/50-saker-man-inte-ska-saga-till-nagon-som-ar-stressad-eller-utbrand/

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2017-01-05 21:03 #71 av: nypisnina

#70 Å, vad många jag kände igen.. Usch och fy! Kräks

Anmäl
2017-01-23 08:59 #72 av: Anonym

#70 jag känner så igen mig. Folk tror att när man är sjukskriven så är allt bara en dans på förbannade rosor. Jag har dels varit utbränd och deprimerad från 2009 till 2011. Jag var så dålig att jag inte ens kunde jobba 2 timmar varannan dag. Men lyckades ta mig ur helt själv. Men innan jag blev sjukskriven för min åkomma nu så har jag varit på bristningsgränsen att bara kasta in handduken. Har haft skakningar, tårar som börjat rinna utan anledning. Svårt att sova.

Nu är jag sjukskriven av andra skäl och jag håller på att gå i väggen bara för att vara sjukskriven. Ne jag skämtar inte. Jag blir stressad av alla jävla kollegor och läkare som håller på att drar i mig . Och tyvärr är läkaren jag träffar mest en idiot. Han vill att jag ska utföra saker som jag inte ens med vilja kan utföra. För det är ju inget fel på mig enligt han.(jo det är ju otroligt normalt att en människa på ca 30 inte kan använda sitt ben som den vill för att det inte reagerar)

Och kollegor som tjatar och frågar hur det går och om jag har hört nått än? Var och varannan dag. Jo men det stressar ju inte alls upp mig för fem öre att allt har stannat av typ och jag får ingen hjälp.

Orkar knappt ens se folk. Tycker just nu att ensam är fan bäst om än jag knappt ens kan städa för vad än jag nu har.

Anmäl
2017-01-23 21:28 #73 av: Loris M

#72 Det finns fortfarande väldigt lite förståelse bland andra både när det gäller läkare, anhöriga, kollegor... Jag känner det också. Fortfarande är det många som tycker att bara man tänker rätt eller bestämmer sig för att må bra, så kommer det att lösa sig. Man behöver bara ta tag i sitt liv. Önskar att det var så enkelt. Ledsen

Tråkigt att du har det så men jag är glad i alla fall att jag startade tråden, så kan vi åtminstone känna att vi inte är ensamma. Blomma

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2017-01-23 21:34 #74 av: Anonym

#73 ja tack för det. Som sagt så är det ju inte utmattning jag är sjukskriven för. Men stressen har inte minskat fast jag är sjukskriven.

Så vi får se hur detta går. Om jag går in i den berömda väggen igen. För jag lär ju ha mycket på mitt bord när jag kommer tillbaka. Så lär nog få jobba ihjäl mig när jag kommer komma tillbaka.

Men känner att jag är och nosar på den igen.

Anmäl
2017-01-23 21:45 #75 av: Loris M

#74 Jag är själv på gränsen nu känner jag och balanserar för att inte hamna där igen. Har haft det tufft ett tag och då inser man hur skör man är. Minsta lilla kan få mig ur balans. Skakningar, hjärtklappning, tårar från ingenstans.... orkar inte se någon eller prata med någon. Fast jag egentligen är en person som tycker om andra, är social och tycker om de jag har runt omkring mig. Det jobbigaste är att jag blir någon jag inte vill vara och någon jag inte känner igen eller ens gillar. Ledsen

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2017-01-23 21:58 #76 av: Anonym

#75 tack för att du får mig att känna mig mindre ensam. Jag har känt mig så otacksam och elak emot folk och vedervärdig. Jag har under helgerna bara velat låsa in mig och dra ett täcka över skallen och bara skita i allt.
Jag har dragit mig undan länge. Jag orkar inte se folk på jobbet eller umgås med dom. Så vi har samma problem du och jag. Ser jag ju helt klart att detta är början på en karusell jag inte vill vara på. 😕

Anmäl
2017-01-23 22:03 #77 av: Loris M

#76 Jag har under helgerna bara velat låsa in mig och dra ett täcka över skallen och bara skita i allt. 

Samma här. Vill egentligen göra det nu. Kroppen säger ifrån, den hänger inte med, men hjärnan  och alla krav tvingar mig att stå upp och fortsätta som vanligt. 

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2017-01-23 22:08 #78 av: Anonym

#77 stor kram till dig. Har du som jag minnesrubblingar som jag har?

Anmäl
2017-01-23 22:12 #79 av: Loris M

#78 Det samma! Kramas

Ja, jag kände av det häromdagen och det gör mig livrädd. Har haft ganska allvarliga problem med minnet förut och vill aldrig någonsin uppleva det igen. 

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2017-01-23 22:18 #80 av: Anonym

#79 vi är skrämmande lika känns det som.

Jag får se om jag mår bättre efter jag har varit sjukskriven och blivit frisk. Men hjälp måste vi båda söka. Kanske låter hårt men det är välmenat från min sida. För det är så onödigt att bli utbränd ytterligare en gång. Så vi båda får nog ta oss i kragen. För det är inte kul att läsa om andra som har samma problem som mig. (Fast jag skiter i vad som händer med mig men jag vill att andra ska må bra, som alltid)

Anmäl
2017-01-23 22:34 #81 av: Loris M

#80 Hjälp ja, men vad skulle det kunna vara? Jag tror inte på medicin som ska bedöva alla mina känslor. Då blir jag som en zombie. Har egna strategier, som hjälpt mig att ta mig upp  tidigare, men nu orkar jag inte ens ta en promenad än mindre "ta mig i kragen". 

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2017-01-23 22:50 #82 av: Anonym

#81 ne du har ju helt rätt det där med mediciner. Och vården gör ju inte mer än så. Om du skulle orka så kan man faktiskt söka kurator/psykolog själv. Det har hjälpt mig vissa gånger att öga mot öga få bolla idéer med någon utanför som ser saker på annat sätt. Jag ber om ursäkt för att jag skrev ta sig i kragen. Jäkla dumt av mig, blev så fel men hittade inte nått "smart" ord för att söka hjälp.

Men hoppas att vi båda kan börja må bättre och finna någon slags lösning.

Anmäl
2017-01-24 07:12 #83 av: Loris M

#82 Ja, ta sig i kragen var ju sådant vi inte skulle säga till någon med utmattningssyndrom. LiparIngen fara, jag förstod att du inte menade så. 

En ny dag, nya möjligheter. Hoppas också att vi båda och alla andra i samma situation hittar ett sätt att må bra.

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2017-01-24 07:33 #84 av: Magi-cat

Ni är fantastiska!

Hjärta"Imagination will often carry us to worlds that never were. But without it we go nowhere."Carl Sagan

Anmäl
2017-01-24 09:19 #85 av: Anonym

#83 ne precis. Och insåg att jag hatar det ordet själv lila mycket som att höra från en idiotisk läkare: hitta en hobby så blir allt bra.

Ne men som du säger: ny dag och nya möjligheter. Jag kommer få mitt tålamod prövat nu i några dagar då jag får besök. Jag som trivs så att vara ensam med allt. Men får se det positiva att jag kan handla och sådant då jag nu får hjälp att bära. Men jag hoppas inte att det blir tal om att ligga och mysa. Har för jävla ont för det och är grinig som tusan.

#84 Tack för den fina bilden.

Anmäl
2017-01-24 11:02 #86 av: Maleficum

Är så glad att jag faktiskt nu senast (när jag skulle ha läkarutlåtande till försäkringskassan) hamna hos en rätt vettig läkare (även om pappa fick följa med som "tolk" för jag och läkaren lyckades inte riktigt prata på samma nivå) som tyckte det var självklart att jag inte kunde jobba och skrev det i klartext i intyget. Nu väntar jag bara på att få höra nåt från försäkringskassan...

Hemsida
Deviantart, foton, teckningar och målningar

Anmäl
2017-01-24 11:36 #87 av: Anonym

#86 ja det är otroligt viktigt att få en bra läkare. Och jag tycker det är sällan man får det. Och särskilt när man är i dessa situationer är det bra att ha med någon. Så man är två som hör vad som sägs.

Anmäl
2017-01-24 12:39 #88 av: Maleficum

#87 Är jätteglad att min pappa gärna följer med på alla möjliga möten med mig. Vi brukar säga att han är mitt externa minne eftersom jag har så svårt att komma ihåg saker :P Han har ju dessutom lättare än mig att säga ifrån och bli lite "tjatig" än vad jag har som har lättare för att bara ge upp direkt för att energin inte finns.

Hemsida
Deviantart, foton, teckningar och målningar

Anmäl
2017-01-24 13:18 #89 av: Niklas

#88: Så gör vi ofta. Det stödet betyder väldigt mycket och man får nästan alltid något man vill ha när man har med sig någon som både är utomstående och har ens bästa för ögonen.

Vänliga hälsningar, Niklas
» Besök Apple Watch iFokus.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.