2017-08-14 10:27 #0 av: Magi-cat

Att vara nära anhörig till en demenssjuk upplevs nog alltid som jobbigt. Vetskapen om att en tilltagande demens är ett tillstånd som aldrig blir bättre och att se en kär förälder/livspartner vars personlighet och själsförmögenheter allt efter som försvinner framför ögonen på en.
Allt det är tillräckligt påfrestande för en anhörig. Till det kommer också de rent praktiska åtgärder man som anhörig kan behöva bidra med, såsom matportioner, mediciner, att hålla reda på tider, se till städning och alla tusentals praktiska detaljer som behöver fungera.

Den sjuke kanske också blir mer inåtvänd och/eller t.o.m. aggressiv. Det kan då vara svårt att kunna ge hjälp utan ett ständigt förhandlande och lirkande. Dessutom finns ofta ensamheten där som ständig gäst. Ingen har varit där, ingen har ringt, ingen bryr sig om...Det är i alla fall så det känns för den drabbade, eftersom han/hon snabbt glömmer alla som tittar till och hör av sig.
Det är lätt hänt att anhöriga bär på en känsla av vanmakt och otillräcklighet, trots att man som anhörig gör allt man kan och orkar.

I artikeln (se länk) säger representanter för Demensförbundet  att de anhöriga ofta tar största smällen och understryker hur nödvändigt det är att demensvården byggs ut.

Vi har nu ca 160 000 personer med demens i Sverige. Om 30 år (om inget drastiskt händer som förändrar bilden) kommer antalet att vara det dubbla.

Fler platser i särskilda demensboenden är ett måste.
Skillnaderna mellan kommunerna är tydligen också väldigt stora.

"– Vi har demenssjuka under 65 år som bara erbjuds hemtjänst 1–2 gånger i veckan eller en plats i ett demensboende där man oftast är 80–90 år gamla. I båda fallen får anhöriga ta smällen, de blir en del i biståndsbedömningen trots att det ska vara frivilligt. Tyvärr går en del av dem in i väggen och blir själva sjukskrivna, säger Carina Lindgren."

https://www.svd.se/anhoriga-till-demenssjuka-tar-storsta-smallen