Annons:
Etiketterdemenssjukdomaralzheimersåldrande
Läst 1601 ggr
Magi-cat
9/25/17, 9:32 AM

Måste demens vara ovärdigt?

"”Vänd mig mot havet och skjut mig om jag blir senil”, säger min egen man på fullaste allvar utan förståelse för den moraliskt ohållbara i uppdraget. "

Jenny Strömstedt skriver känsligt och tankeväckande om demens och framför allt skräcken för demens.
 Måste det vara ovärdigt, något att skämmas för? Något vi försöker dölja i det längsta och ingen vågar föra på tal?
Naturligtvis inte, blir kontentan av hennes artikel. Prata om det, skämta om det, lev tillsammans i minnena så länge det går och vad spelar det egentligen för roll om det är 15 balkonger så länge man inte arbetar som balkongräknare? Läs!

http://www.expressen.se/kronikorer/jenny-stromstedt/vi-maste-tala-hogre-om-demensskracken/


"Freden måste komma först. Gör den inte det, min vän, kommer inget efter den."
💓 Sajtvärd på Fenomen, Hjärnan, Kulturtant, Oförklarade fenomen

Annons:
Lona
9/26/17, 3:48 PM
#1

Absolut tänkvärt! Det jag tycker är hemskt med demens är att så många dementa blir oroliga och mår dåligt psykiskt. Att inte hitta hem från affären - eller inte ens hitta sin egen ytterdörr. Att inte känna sig bekant med vare sig sin omgivning eller folk omkring en, trots att man känt personerna i många år eller att de tom är nära anhöriga. Det måste vara fruktansvärt att vara så totalt vilsen! Jag har arbetat inom äldreomsorgen och även haft anhöriga med demens. Ett fåtal har varit lugna och tillfreds med tillvaron, merparten har varit mycket oroliga och mått dåligt psykiskt. Det är klart att "fulstämpeln" måste bort (demens har väl hamnat i samma fack som många psykiska sjukdomar, det ska inte pratas om och helst inte synas heller) och att man inte ska behöva skämmas, vare sig man är dement eller har en dement anhörig - men jag måste säga att jag håller med devisen "Vänd mig mot havet och skjut mig om jag skulle bli dement". Inte för att det är fult eller ovärdigt utan för att så många med demens verkligen lider.


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

Magi-cat
9/27/17, 11:03 AM
#2

Ja, det måste vara fruktansvärt att inte hitta hem från butiken - eller ens minnas vart man var på väg och varför.

Med depression därtill så blir måendet ännu sämre. 

Men med bättre bemötande och vård/omsorg borde man kunna göra mycket för att minska lidandet. Om "fulstämpeln", skammen, kommer bort kan man åtminstone prata om det, få hjälp och hjälpa till.

Alla blir dock inte nedstämda. Jag drog mig till minnes ett TV-´program för en del år sedan. En känd och mycket intelligent person hade blivit dement men såg ljust på tillvaron. Det är som en resa där man kommer till nya platser hela tiden, menade han. Och han såg det som något positivt, även om det säkert fanns svåra stunder också. 

Jag tror också jag skulle vilja vara "med" hela tiden, och hoppas på det bästa.


"Freden måste komma först. Gör den inte det, min vän, kommer inget efter den."
💓 Sajtvärd på Fenomen, Hjärnan, Kulturtant, Oförklarade fenomen

Loris M
10/1/17, 3:51 PM
#3

En granne till mig har en mamma som var i sextioårsåldern när hon drabbades av demens. Hon och hennes syster kämpade på och tog hand om henne (hon bodde kvar i sitt hem), trots att båda jobbade heltid och hade familjer. Mamman försvann flera gånger men hittades alltid snabbt. Oftast gick hon till affären eller till en granne och hälsade på och sedan glömde hon bort var hon bodde på vägen hem. Många tyckte att hon skulle må bättre av att bo på ett boende, men systrarna kämpade på och ville inte höra av det. 

Ända fram till en natt när mamman försvann mitt i natten och det blev ett stort och flera timmars långt pådrag. Hon hittades till slut på motorvägen flera km. hemifrån när någon höll på att köra på henne och ringde polisen. Hon hade tur och det insåg systrarna också och såg till att hon flyttade till ett demensboende. 

Jag vet att min granne kände både skuld och skam länge efter det. Dels för att hon låtit det gå s långt, dels för att hon inte klarade av att ta hand om mamman så hon kunde bo kvar hemma. Egentligen helt orimligt, men många anhöriga tror jag kan känna så.

Magi-cat
1/15/18, 11:42 AM
#4

Yvonne berättar om livet med demens. Hon fick diagnosen för 10 år sedan. Då var hon bara 50 år…

 Starkt att ha en egen blogg! Hon känner att hon har en viktig uppgift att fylla, och det kan man verkligen hålla med om.

"Humorn genomsyrar hennes berättelser. Både i bloggen och i föreläsningar bjuder Yvonne mycket på sig själv och på allt som kan snett i vardagen. Som när hon försökte baka med en halv liter sirap istället för en halv deciliter. Eller när hon närmade sig fel karl i mataffären."

I slutet av artikeln delar hon med sig av några goda råd till drabbade och deras anhöriga.

https://www.msn.com/sv-se/halsa/medicin/yvonne-lever-med-demens-%E2%80%9Djag-hoppas-hj%C3%A4lpa-andra-genom-att-vara-%C3%B6ppen%E2%80%9D/ar-AAuAysd


"Freden måste komma först. Gör den inte det, min vän, kommer inget efter den."
💓 Sajtvärd på Fenomen, Hjärnan, Kulturtant, Oförklarade fenomen

Magi-cat
5/3/18, 5:40 PM
#5

När kom de första tecknen? När han körde på tvåans växel på motorvägen eller bad om hjälp med ett Excel-dokument?

Annes man fick Alzheimers tidigt i livet. Här berättar hon om hur allt blev, hur hon kämpade för att få vardagen att fungera någorlunda. Hela tiden blev maken sämre.

Tills slut fick han plats på ett demensboende. Det visade sig vara bra för dem båda två.

Maken gick bort efter några år och nu kan Anne göra allt det där de en gång drömde om att göra tillsammans. Det blev ett sätt att bearbeta det som hänt.

https://www.hemmets.se/anne-vardade-sin-demente-man-nu-kan-jag-borja-leva-igen/


"Freden måste komma först. Gör den inte det, min vän, kommer inget efter den."
💓 Sajtvärd på Fenomen, Hjärnan, Kulturtant, Oförklarade fenomen

Magi-cat
11/25/19, 8:00 AM
#6

Även i Finland tycks det vara så att man drar in på vård och bäddavdelningar för demenssjuka.

Gripande historia om Gita som fick Vaskulär demens, något som tydligen kan yttra sig ganska plötsligt. Och hennes make Lefa, f.d. regissör, som ställde om sitt liv för att hjälpa och finnas till hands för henne.

Han har alltid varit öppen med Gitas sjukdom och menar att det är som att binda ris åt egen rygg om man försöker dölja och bortförklara. Det är bättre att berätta hur det är. Då får man också stöd.

"- Jag får höra ”oj vad du är duktig”! Jag har svårt att förstå det. Vi är ju ett par. Jag skulle inte orka vara duktig."

https://svenska.yle.fi/artikel/2019/11/24/lefa-lindgren-ar-anhorigvardare-for-sin-fru-gita-som-har-demens-jag-har-fatt?fbclid=IwAR21cVPR9HWUexSeyWy_bS5ssRGTspXetA4pr9rww8YuhpIy5N8pXLtO4l4


"Freden måste komma först. Gör den inte det, min vän, kommer inget efter den."
💓 Sajtvärd på Fenomen, Hjärnan, Kulturtant, Oförklarade fenomen

Annons:
Lona
11/25/19, 2:46 PM
#7

Passar på att tipsa om filmen "Still Alice" (vet inte om det även är den svenska titeln, "still" i det här fallet betyder "fortfarande"), ett verklighetsbaserat drama om en kvinna som får Alzheimers. Gripande och tänkvärd!


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

Upp till toppen
Annons: