Satt och tänkte för en stund sedan hur våra hjärnor fungerar och att hjärnan kan både avleda smärtan men även framkalla den. Jag kom att tänka på ett tillfälle när jag skulle göra mannagrynsgröt som jag lämnade utan uppsikt för ett kort ögonblink. När jag såg att den höll på att koka över tog jag tag i kastrullen med bara händer och fick gröten över hela handen. 

När jag tänker på det och även nu när jag skriver det så kan jag framkalla smärtan. Inte samma som jag kände då men kroppen reagerar. Jag får rysningar i hela kroppen och det hugger till i magen. Samma sak exempelvis när vi tänker på citron så kan munnen börja vattnas. Det tycker jag är ganska häftigt och jag undrar var dessa känslor kommer ifrån? Är det hjärnan som får fel information och reagerar som att vi upplever det? Är det kroppen som känner igen känslan? Eller hur ska man förstå det?

Men jag tänker att det även kan fungera omvänt. Om vi har ont så kan vi tänka bort smärtan helt eller till en viss del. Som jag nyss skrev i en annan tråd har jag lyckats styra bort huvudvärken många gånger just genom att försöka tänka bort smärtan och att försöka leva in mig i känslan av hur det känns i huvudet när det inte gör ont. Det här är också intressant i relation att vi människor har olika låg/hög smärttröskel. Här tänker jag att det kanske kan handla om vår förmåga att styra bort smärtan.  Snarare än olika trösklar. Barn är otroligt duktiga på det. De är ofta upptagna med leken och även när de ramlar och gör sig riktigt illa så kan de bara fortsätta som vanligt. Det är oftast i efterhand när någon uppmärksammar dem på skadan eller när de själva får syn på det, som de kan börja gråta och känna smärta.

Tänk om man kunde ta det till en ännu högre nivå och tänka bort vissa sjukdomar som innebär mycket smärta!? 🤔