Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (7) Senaste inläggen

Om ifokus och sajten Anatomi och fysiologi Autism; ADHD; ADD etc Belöningssystemet; beroende Demenssjukdomar; Alzheimers; åldrande Den sociala hjärnan Djurens hjärna; Evolutionen Embryologi; Den unga hjärnan Fobier Huvudvärk, migrän Illusioner; hallucinationer och andra felslut Inlärning Intelligens; savant och andra extraordinära färdigheter Maximera hjärnan; klurigheter Minnet och dess funktioner Nervsystemet Neurologiska sjukdomar; psykiska sjukdomar Psykologi Sinnen Smärta; stress Språk Sömn; drömmar; avslappning; meditation Tumörer; skador Vetenskap; forskning; teorier Övrigt OffTopic
Demenssjukdomar; Alzheimers; åldrande

Att bemöta en dement

2016-06-19 09:18 #0 av: Magi-cat

Det är lätt att känna sig osäker på hur man ska bemöta en dement person. Ofta blir den glömskedrabbade allt mer ensam.

Det viktiga är ATT bemöta och att komma ihåg att det är en människa, inte en glömskediagnos, man har framför sig.

Här är några bra, enkla tips:

https://svenska.yle.fi/artikel/2016/06/18/sa-bemoter-du-nagon-som-ar-dement

Det här tyckte jag kändes särskilt viktigt:

"En person som inte kommer ihåg saker gör det inte med avsikt.

Minnet har blivit dåligt på grund av en sjukdom. Du skulle inte heller be en synskadad se efter mer noggrannt när den inte ser."

Många blir irriterade när den glömske envisas med att inte komma ihåg det mest självklara, som man tycker själv. Kanske behöver han eller hon bara mer tid på sig, eller några ledtrådar.

Sajtvärd på Fenomen, Hjärnan, Kulturtant, Oförklarade Fenomen. 

Anmäl
2016-06-19 10:25 #1 av: Loris M

Jag tror att vi många gånger får det här till att handla om oss, istället för att fokusera på personen i fråga. Jag har upplevt när jag pratat med vänner och bekanta som är anhöriga att de sörjer att den personen de en gång kände inte finns längre och att de blir ledsna och sårade när personen inte kommer ihåg dem. Det blir nästan indirekt att skuldbelägga, fast man egentligen inte menar så. 

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2016-06-19 10:28 #2 av: Maria

Väldigt bra.

Jag kan ibland bli förskräckt när man på olika boenden anställer outbildad personal. Det har blivit ett slags slaskjobb. Till och med sommarjobb för ungdomar.

Bara en sådan sak som att försöka ge mat till en dement människa är en situation som kräver både tålamod och kunskap. Det är dessutom en ganska intim situation.

En gravt dement kan även ha tappat de vanliga reflexerna som att svälja normalt. Då gäller det att vara varsam och så långt som möjligt få personen att göra rörelserna själv. Man ska heller inte blanda fast föda med flytande. Många gånger är det lätt att ge en sked mat och sedan något att dricka för att skölja ner maten men då kan det bli en förvirrad situation för en dement som då lätt kan sätta i halsen.

Det är tidskrävande och tid är något som inte finns i vården idag.

/Maria

 

Anmäl
2016-06-19 17:22 #3 av: [NeferNefer]

Mycket bra tråd Tummen uppEgentligen borde mycket vara självklart: bemöt andra som du själv vill bli bemött, men när det handlar om nära anhöriga som blir dementa är det så många olika känslor som spelar in vilket komplicerar saken.

"All tid måste förflyta i sin egen takt. Ibland dricker man kaffe. Ibland dricker man kaffe inte." (Mikael Niemi)

Anmäl
2016-06-20 22:11 #4 av: Magi-cat

Ett annat tips är att berätta så mycket som möjligt för personalen om den minnessjuke, så han eller hon blir en unik person. Om personligheten, om hobbies, om hemförhållanden och uppväxt, favoritmusik, familj och viktiga namn.

Då blir det lättare att relatera till personen och om han eller hon pratar om att förtöja båten för det blåser så mycket, är det bra att veta om att hen växt upp i skärgården. Eller tänk så många kvinnor på landsbygden som in i det sista ska ta in hönsen, mjölka kon och se till att barnen får mat...

När en anhörig till mig kom till ett demensboende fick jag skriva ner information av detta slag. Det hade både vi och personalen glädje av. (Jag tycker personalen var underbar f.ö.) Ibland ringde kontaktpersonen och frågade om något som min anhörig pratat om, t.ex. "kände xx någon som hette..." Oftast kom jag på vad det handlade om och så kom ännu en pusselbit på plats.

Gamla fotoalbum är också bra, det brukar väcka minnen till liv. Särskilt ett fotoalbum jag ofta hade med mig fick igång samtalet. (Det gjorde inget att det var samma, det kom inte personen ihåg från gång till gång.) Ibland blev jag så positivt överraskad när min anhörige kunde identifiera personer på bilder, ge namn jag inte hade en aning om och känna igen platser jag inte visste själv var det var. Jag antecknade förstås, tillfället skulle förmodligen aldrig komma tillbaka....

Sajtvärd på Fenomen, Hjärnan, Kulturtant, Oförklarade Fenomen. 

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.