Har länge varit intresserad av minnet och hur det funkar. Det jag har lärt mig om det har bl.a. gjort att jag förstår varför många inom polisen, t.ex. Leif GW, anser att man ö.h.t. inte bör använda vittnen. De allra flesta är nämligen rätt värdelösa som vittnen och även kort efter en händelse är vi som regel dåliga på att korrekt återge vad vi har sett. Många har suttit och sitter oskyldigt dömda för att de felaktigt har pekats ut av vittnen, framför allt innan DNA-tekniken kom.

Det finns många myter kring minnet. En grej som inte stämmer är det här med att man alltid minns var man var och vad man gjorde när man fick veta om någon stor händelse, t.ex. det som hände i Örebro, på Drottninggatan eller 9/11. Minnena av var man var och vad man gjorde är i regel starkare än andra minnen, men inte särskilt mycket mer korrekta, såvida inte någon särskild omständighet gör att du har anledning att minnas rätt. T.ex. att man själv eller en anhörig påverkades.

Detta har man i vilket fall testat på lite olika sätt. Bl.a. genom att man inom några dagar efter sådana händelser har frågat ett antal personer om var de var och vad de gjorde när de fick veta vad som hade hänt, och så har man frågat igen flera år senare. Folk minns då som regel fel. Man har även, när någons minne av var de var eller vad de gjorde inkluderar någon annan, kollat med den eller de andra personerna, vars minnen då ofta inte stämmer överens med den andra personens, även om de är lika starka. Detta kan man testa själv genom att fråga folk som är med i ens minnen om vad de minns.

En annan myt är idén om bortträngda minnen, som det inte finns några vetenskapliga belägg för. Det är rätt logiskt när man tänker efter; våra hjärnor är inte intresserade av att skydda oss från jobbiga upplevelser, utan av att vi ska överleva. När vi levde i det vilda hade det varit direkt kontraproduktivt för vår överlevnad om vi glömde bort saker som t.ex. var en anhörig blev uppäten av ett lejon eller liknande. Vi behöver däremot känslomässigt kunna hantera saker så pass att vi kan gå vidare och "fortsätta överleva", men det innefattar inte att man på ett neurologiskt (snarare än psykologiskt) plan förtränger vad som har hänt. Folk med PTSD och traumatiska flashbacks hade säkerligen önskat att det var så.

Någon fler som är intresserad av minnet och har någon intressant info om det?